Nu vill jag ha mattrasväder! Soliga eftermiddagar då jag kan sitta ute i lä någon timme och klippa och nysta mattrasor. Jobba utan att det är jobbigt, bara njuta av vårvärme och arbetets gång.
Trasorna passerar mina händer om och om igen. När jag klipper, syr ihop,
klipper isär trasorna,
och när jag nystar trasorna till fina bollar. Och sedan återigen när det är dags att väva!
Egentligen letade jag efter något helt annat (som jag aldrig hittade) när en bortglömd skiss plötsligt dök upp. Skissen är från en kurs med Tillike Schwartz för några år sedan.
Jag har förstorat skissen så att motivet kan bli till kuddar, 40 x 40 cm respektive 50 x 50 cm. Ett prov har jag sytt, stjälkstygn med svart ullgarn på vitt ylletyg. Det ser bra ut, men stygnen på baksidan kanske är bättre. Där bildas ju efterstygn. Nu ska jag bestämma mig och sedan börjar jag med en kudde 40 x 40 cm. Fler idéer finns om hur skissen kan användas!
Jag gillar ränder! I höst öppnar en utställning med namnet Ränder, Rytm, Riktning på Nordiska Museet. Det kommer en bok med ränder också och till den vill de ha bilder från allmänheten på just ränder. Idag är sista dagen att skicka in bilder. HÄR kan man läsa mer.
När jag tittar bland alla mina bilder finns det många ränder, och inte bara på trasmattor. Här är några exempel. Överst silar solen in genom springorna i ett uthus här hemma. Sedan en bild från södra Marocko och så något vi alla känner igen.
Överraskad blev jag i Arteks eleganta butik i Helsingfors. Bland möblerna av Alvar Aalto, Ilmari Tapiovaara m fl, såg jag något jag tyckte jag kände igen. Mycket riktigt, på golvet låg en matta från Marocko! När jag tittade mig omkring i butiken såg jag fler slitna mattor från olika berberstammar.
Jag gillar mattornas orgelbundna mönsterformer och variationen inom givna ramar. De påminner om en del av de gamla svenska sängryorna (och annan folkkonst). Några enstaka äldre mattor såg jag i Marocko, som den nedan, men framför allt har jag tittat på dem i boken Maroc tapis de tribus (ISBN 2-7449-0155-5). HÄR kan man läsa om berberfolken.
Första gången jag såg Malin Lagers sydda bilder började med besvikelse. Jag hade kört en knapp timme till Galleri Astley i Uttersberg för att se en textilutställning, men när jag kom in i galleriet trodde jag att jag hade missuppfattat alltihop. På väggarna hängde foton. Trodde jag. Men det var broderier, så verklighetstrogna att jag tog fel. Då visade hon bilder från Venedig. Inte de vanliga turistvyerna, utan regnvåta trottoarer.
Nu ställer Malin Lager ut i Uttersberg igen. Naturbilder, några motiv från Paris, men framförallt är det porträtten som imponerar. Hon syr raksöm på maskin ”för hand”, dvs hon styr själv hur nålen och tråden ska gå. Hon ”grundar” med olika tyger, men det ser inte alls ut som collage. Tyg och tråd smälter samman till en helhet. Hur bär hon sig åt? Det är mästerligt.
Den översta bilden är ett porträtt (beskuret) av hennes mamma, konstnären Gerd Göran. (HÄR finns boken Jag målar ängarna – möte med Gerd Göran av Lena Hellström.)
Uttersberg ligger drygt 3 mil nordväst om Köping. Utställningen pågår tom 2013-06-02. HÄR är Malin Lages hemsida och HÄR är Galleri Astleys.
I helgen var jag på en kurs på Sätergläntan i Dalarna, en av de bästa kurser jag någonsin har deltagit i. Lärare var fantastiska Gwen Hedley, broderande konstnär från England, som även undervisar och har gett ut ett par böcker inom broderiområdet. HÄR är Gwens hemsida. Jag var så uppslukad av de uppgifter vi fick att jag glömde att använda kameran.
Kursen, med namnet Along new lines, handlade om skissteknik och broderi och vi arbetade med linjer i våra skisser. Jag valde att utgå från linjerna i en träbit, den syns i mitten av bilden, under tittrutan. Vi tecknande och målade linjer med olika redskap, på olika material och med olika material. Vi klippte, rev, flätade och tryckte. Befriande och kravlöst var det att använda en pinne från skogen som redskap och teckna med bläck på blött papper! Brodera lite hann vi också, med skisserna som utgångspunkt.
Gwens idé med skissböcker gillar jag verkligen! Spiralbundna block där man kan ta ut pappren, preparera dem på olika sätt, bygga på till större ark, flytta om arken, byta ut blockets papper mot andra material. Så finurligt och stimulerande! Tjugo väldigt fina skissböcker, en från varje deltagare, kunde vi bläddra i när kursen var slut.
Jag är övertygad om att kursen leder till att jag kommer att jobba mer med skissböcker. Kanhända hittar jag också något i skisserna som jag vill omsätta till broderi.
Plötsligt i vintras var mina tvåändsstickade vantar borta. Jag rev ut innehållet i lådor och skåp, tömde väskor och fickor, men inga vantar. Det händer ju värre saker än att ett par tumvantar försvinner, men jag saknade dem. Jag hade stickat dem själv och de var tunna, smidiga och täta.
Men så häromkvällen när jag var ute och gick utefter en smal grusväg några kilometer hemifrån fick jag se mina fina vantar upphängda på en käpp invid vägkanten. Där måste de ha hängt sen en solig dag i januari, när jag senast promenerade där. Nu ligger vantarna på tork efter att vägdamm och fågelskit har tvättats bort. De kommer att bli nästan som nya. Ett stort tack till den omtänksamma persom som hängde upp vantarna!
I allra sista minuten hann jag till Manos på Söder i Stockholm och såg Ulrika Mars fina utställning som slutade i lördags, Teckningar ur livet med nål och silkestråd.
Ulrika visade en rad broderade kvinnoporträtt, tecknande med en enkel självklarhet och med innerlighet och känsla i stygnen. Porträtten ingår i ett större projekt, där Ulrika skildrar kvinnornas roll i industrialiseringen i Hälsingland, en annan bild än det folkloristiska, romantiserade bondesamhället. Hon vill synliggöra vardagen, fattigdomen och hur våra förmödrar/-fäder slet hårt i kampen för organisationsrätt, föräldrapenning och semester, rättigheter som vi idag betraktar som självklara.
Hälsinglands museum i Hudiksvall bygger en ny fast utställning om linspinneriet Holma-Helsingland i Forsa. Tillfälliga utställningar med anknytning till ämnet kommer också att visas och där kommer man att kunna se Ulrikas porträtt så småningom.
HÄR är Ulrikas blogg och HÄR finns Manos.
I år var det inte många dagar mellan vinterjacka och ingen jacka. Några gånger fick jag i alla fall användning för min parkas av märket Hettemarks, en gång välkänd tillverkare av kappor och jackor av hög kvalité. Parkasen har jag haft länge. Den är köpt på rea på Domus i Eskilstuna i början av 1970-talet. Knapparna har bytts ut, de var spruckna och sköra, och ibland har jackan fått vila någon säsong i garderoben. Men jag har aldrig haft en tanke på att göra mig av med den. Den håller fortfarande, modellen är tidlös och material och utförande är av högsta kvalitet.
För mig är Hettemarks förknippat med Enköping och jag trodde att fabrikatet försvann när tillverkningen lades ner där. Jag googlade för att hitta lite historik om fabriken och upptäckte att kappor och jackor fortfarande tillverkas under namnet Hettemarks, nu med bas i Ängelholm. Men det framgår inte av företagets hemsida om sömnaden sker där. Någon som vet?
Och det här med trasmattor…
Mina en gång mörkblå hallmattor har jag visat här en gång tidigare. Jag vävde dem i slutet av 1970-talet och sedan dess har de legat alldeles innanför ytterdörren, utsatta för slitage och smuts från ytterskor. Mattorna slets och åldrades med värdighet. De försågs med nya tygkanter några gånger och nya varptrådar träddes i där de gamla gått av. Men för ett tag sedan konstaterade jag att det inte var stor idé att laga mer, mattorna var alldeles för slitna och sköra. Det fanns inte tid att väva nya mattor, så i stället köpte jag ett par plastmattor. Vi har kanske varit oförsiktiga, men så här såg en av dem ut redan efter några veckor. Och i motsats till rejäla trasmattor är det inte lätt att laga den här mattan på ett snyggt och hållbart sätt.
Porträtt tycks bli ett tema här. Tidigare har jag skrivit om broderade porträtt av Malin Lager och Ulrika Mars. Nu handlar det om vävning.
På designmarknaden Slussen Craft Fair i Stockholm i slutet av maj fanns Emelie Andersson. Hon satt beredd med vävram och garner och väntade på att någon skulle vilja bli avporträtterad. Jag var där tidigt, alldeles efter att marknaden hade öppnat, och Emelie hade inte kommit igång med vävningen ännu.
Emelie avslutar i dagarna 3:e året på Textilkonst på HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk, i Göteborg. I vintras såg jag hennes vävda självporträtt på utställningen HDK ser på jugend på Röhsska museet.
När hon började väva porträtt var hon inte speciellt förtjust i vävning och hon hade aldrig tidigare sysslat med porträtt. Ändå satte hon igång. Det är något att tänka på, att våga utmana sig själv och gå utanför sina invanda domäner!
Bilderna nedan har jag fått låna av Emelie. Den första visar väven från Slussen Craft Fair under arbete. HÄR kan man se mer och här berättar hon själv om hur porträtten har utvecklats till något som tycks bli ett livsprojekt:
Jag har vävt porträtt ett tag. Det började med en utställning jag skulle ha tillsammans med mina kollegor på HDK. Jag visste inte vad jag skulle ställa ut, så jag bestämde mig för att ställa ut oss. Vi som ställde ut. 19 personer. Jag hade aldrig hållit på med porträtt förr. Och jag tyckte inget vidare om att väva. Men så hade vi en professor (Annika Ekdahl) som håller på med Gobeläng. Och en studierektor (Birgitta Nordström) som skröt om hur många av Annikas Gobelänger hon var med i. Det verkade vara något alldeles särskilt att bli vävd. Jag ville prova det. Men tiden var knapp. Jag bestämde mig för att ge var person en dag. Testade mig fram. Jag fick rationalisera vävningen. Göra snabba val och strunta i bakgrunden. Jag vävde i ramar som kunde hängas direkt på väggen. Jag kallade det SnabbGobeläng. Det var kul. Jättekul. Det kändes som att jag umgicks med dem. Personerna. Eller var det bilderna jag umgicks med? När jag skulle börja med mitt kandidatarbete bestämde jag mig för att ta det hela ett sällskapligt steg till. Jag skrev brev till folk och föreslog att vi skulle träffas. Åkte hem till dem och vävde deras porträtt. Och under tiden umgicks vi. Jag kallade det SällskapsGobeläng. Och på den vägen är det. Jag tycker att det är kul med Gobeläng. Att testa den i olika sammanhang. Allting leder till något nytt. Har var sak sin Gobeläng? Finns det en Gobeläng för varje tillfälle? Det känns som att jag står inför ett livsprojekt.
Under Slussen Craft Fair bestämde jag mig för att prova något nytt. Jag har tidigare vävt porträtt live, men då bara en person. Som har fått sitta ganska länge. Det funkar inte riktigt i marknadssammanhang. Och så har jag ju gjort det förr. Nu ville jag prova att göra ett enda porträtt av flera personer. Man kunde komma och sitta med mig ett tag. Få ett öga vävt. En kind. Porträttet består av 17 personer.
Jag har fortsatt jobba med skissen som jag visade HÄR. En vit/svart kudde är snart klar och jag har börjat på en färggrann och brokig. Först sydde jag ett prov. Det blev bra! Nästa steg blev att pricka hela motivet och föra över till svart tyg. (Så HÄR gjorde jag.)
Och nu har jag börjat fylla med många färger och många olika stygn. Det är roligt!
Nu är det färgning på gång! Ett antal färgningar med olika tidsperspektiv har påbörjats. Rostfärgningen överst måste jag hålla ögonen på, den kan vara klar om någon timme. Krapp ligger i blöt för att färga ullgarn rött imorgon eller senare idag. Och så en alunbetad sidensjal i en burk med björklöv och kranvatten, den får nog stå i köksfönstret några veckor.
Här är första resultaten av färgningen med krapp. Två hekto ullgarn, ett hekto vardera av Moragarn (=redgarn, till höger i bild) och Bragegarn, har fått en vacker, varmt röd färg. De båda garnerna har tagit till sig färgen olika, redgarnet är lite, lite mörkare och Brage går en aning mer åt gult.
Med hjälp av en digital stektermometer lyckades jag hålla temperaturen under 65 C. Termometern pep vid 60 C och då flyttade jag bort grytan från plattan en stund. Om temperaturen stiger över 70 C ändras den röda färgen och blir dovare och mer rödbrun.
Inför nästa färgning med krapp ska jag skaffa en tvättpåse i nylonnät och lägga krappen i för att slippa pilla bort alla små bitar som fastnar i garnet.
Ett riktigt fint resultat fick jag tidigare i år när jag rullade in bitar av krapp, rester från ett färgbad, i en sidensjal färgad gul med björk. Titta HÄR så bra det blev med röda prickar på gul botten. Jag provar igen och hoppas att jag blir lika nöjd den här gången.
Nu tog jag lite krapprot från färgningen häromdagen och strödde ut över två sidensjalar. Den högra sjalen färgades gul i en gryta med björklöv nu i veckan. Den andra sjalen färgade jag med akvilejablad förra året. Då förväntade jag mig en milt ljusgrön färg, men det blev blaskigt rosa. Titta HÄR. Jag tror och hoppas att den rosa färgen kan piggas upp av lite röda prickar! Sjalarna har jag rullat ihop hårt och knutit snöre runt. Nu ligger de i varsin glasburk. Tio dagar väntade jag förra gången innan jag öppnade burken och tog upp sjalen. Det får bli riktmärke nu.
Så mycket härlig broderiinspiration jag fick i helgen!
Jag var kursledare på en kurs i yllebroderi vid Nynäs Slott lite norr om Nyköping. I en vacker lokal, bara några meter från sjön satt vi, i ett gammalt brännvinsbränneri från 1801. De kreativa kursdeltagarna delade generöst med sig av broderitankar, av formspråk, färgval, stygnglädje och en liten aning beslutsvånda. Bottensöm och franska knutar blev nog lite av favoritstygn. Och läggsöm!
I fyra dagar har jag pendlat till Eskilstuna Folkhögskola och gått en kurs i textilt återbruk. Det handlade om att göra nya kläder av gamla, vilket jag inte riktigt hade fattat. De andra kursdeltagarna tog entusiastiskt till sig uppgifterna vi fick. De satte fart, klippte, sydde och fick snabbt ihop fantasifulla, vackra och roliga plagg.
Första dagen var bra! Jag började ändra en tröja från det välfyllda materiallagret på skolan. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, men erfarenheterna kan jag använda till några av mina egna sparade tröjor som väntar på att bli omgjorda. Jag kände mig nöjd och hade en del bra idéer med mig hem. ”Jaha, nu har vi sysslat med kläder, undrar vad det blir imorgon”, tänkte jag. Men det var kläder varje dag och då fick jag inte så mycket mer gjort. Att laga, brodera något eller förändra lite, det gör jag gärna. Men när det kommer till att konstruera plagg så tar det stopp, trots (eller på grund av?) att jag har en utbildning i klädsömnad.
Så det blev inga nya plagg från mig. Men jag tog i alla fall en sladdrig kjol av viskos och sydde ihop ett par bitar till en rektangel. De i mitt tycke inte så vackra blommorna döljs av bitar klippta ur resten av kjolen, fastsydda med sashikoliknande stygn. Kanske kan det bli en väska eller påse.
De andra var desto flitigare och här är några få exempel. En T-shirt blir en sjal. Ett par jeans och ett antal slipsar förvandlas till en tunika. På sista bilden berättar Emma hur hon gjorde om en hopplös kappa till en tuff jacka. HÄR på Emmas blogg finns massor av bilder från kursen.
Textilproduktionen flyttas hela tiden dit arbetskraften är billigast. I början av 1970-talet försvann den svenska textilindustrin till bl a Portugal. Nu är det Bangladesh som gäller, med ofta vidriga förhållanden för textilarbetarna. Helena Thorfinns roman Innan floden tar oss är en initierad, spännande och tankeväckande skildring av hur livet kan se ut i Bangladesh, för utländska diplomater och affärsmän, för dem som ingår i strömmen av migranter från landsbygd till stad och för dem som producerar vårt överflöd av kläder.
Idag har vi gjort en utflykt till Karlstad. Akvareller av Lars Lerin på Sandgrund och gobelänger av Annika Ekdahl på Värmlands museum, bättre kan det knappast bli.
Detalj av väven ”Parkteatern”.
Jag testar! I burken finns lav, plockad på nersågade grenar från ett gammalt äppelträd som beskars förra året. Laven har legat och torkat sedan dess. I en växtfärgningsgrupp på Facebook skriver man om att ammoniak hjälper till att dra ur färg ur lav. Jag hittar också ett recept med ammoniak och en annan sorts lav i en av mina växtfärgningsböcker, en lav som ger röda färger. Det här ser ut att bli brunt.
Till ca 90 gram torkad lav tog jag ca 3,5 dl 25 %-ig ammoniak och ca 9 dl vatten. Enligt uppgift skulle ammoniaken spädas med dubbla mängden vatten, men det var bara 3.5 dl kvar i flaskan och jag hällde på vatten tills laven var täckt. Nu får det hela stå ”ett tag”. Ca en vecka står det i receptet jag hittade i växtfärgningsboken, uppåt ett år har jag läst på ett annat ställe.
Jag borde förstås ha sparat lite lav och färgat utan ammoniak för att se om det blev någon skillnad. Men man kan ju inte tänka på allt.
Kan någon hjälpa mig med uppgift om vilken sorts lav jag har plockat?
