My dolls are inspired by worlds glimpsed but rarely ‘seen’, by the wild woods and the lonely moors, sorcery and myth. They mourn the forgetting of the wild within and the ever decreasing wilds of nature but yet maintain a delicate feral quality with which they hold an optimism for wild’s return.
Perhaps, they will bid you follow them to the dark, quiet places beyond the twilight, where the moon is a pale sliver and to it the wind whispers it’s tales.
Så beskriver Melanie Ashton, dockmakare från England, sina små antropomorfiska varelser.
Utan att lyckas försöker jag översätta texten. Det finns en mjukhet i orden, som jag inte får fram på svenska, poesin och magin försvinner. Jag tror ändå att varelserna, som känns sköra, vilsna och sorgsna, har den kraft de behöver för att kunna göra sig hemmastadda i bergslagsskogarna. Varje liten figur har ett namn och en egen historia, titta HÄR på Melanies blogg eller HÄR på Etsy.
Melanie och dockorna träffade jag i Svalbo i helgen på årets upplaga av Ljusstråk, en kulturslinga genom Nora Bergslag.
